Jag har tittat på melodifestivalens fjärde delfinal. Med genusglasögon.
Jag inser faktumet att Linda Bengtzing sjunger en låt som hör hemma på 40-talet snarare än i dag. Jag tror att hon kan snickra och byta olja på bilen själv. Och vad är egentligen en riktig karl? Om det hade varit en man som sjöng en låt om en riktig kvinna som kan diska och städa och ta hand om familjen hade det förmodligen varit en helt annan sak. Jag tror att folk hade reagerat på ett helt annat sätt, eftersom vi har kommit "så pass långt" i vårt samhälle att vi inser att det är fel att öppet uttrycka sig om att en kvinna ska göra könsstereotypa saker i hemmet. Vi har däremot inte kommit lika långt när det gäller vår syn på män. Genusdebatten måste handla om mannens könsroll också, inte bara kvinnans, annars faller hela jämställdhetskonceptet. Det är tur att Lindas riktiga man i alla fall kan plocka ur diskmaskinen. Vilken fantastisk färdighet. Bengtzing har till sitt försvar inte skrivit texten, utan det har fyra karlar gjort.
Sen tänkte jag också på bidraget "dance alone" där texten går
"dance alone, i can do it on my own, jäjäjä, I don't need you tonight, got the girls on my side, and i'll be having the time on my life..."
Vid första anblicken kan det ju verka som en riktig girl-power låt, men om du har läst Liza Marklund och Lotta Snickares "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" kanske du, precis som jag, drar paralleller till ett citat därifrån:
"-Hej flickor, sitter ni här alldeles ensamma?
-Nej, vi är sju stycken..."
Jag tycker att Dance alone säger ungefär samma sak. Jag dansar ensam (det vill säga utan nån man) men jag har tjejerna med mig. Varför räknas inte tjejerna?
Det är jobbigt att se på melodifestivalen med genusglasögon, för även om det inte är någon nyhet att varken världen eller sverige är i närheten av jämställdhet, så gör det faktiskt lite ont i hjärtat när det blir så där in your face. Ajabaja.
Jag blir i alla fall fortfarande lite glad av The Ark, de påminner mig om min gymnasietid, då jag odlade många av de värderingar som fortfarande växer sig allt starkare. Dessutom tycker jag att Ola Salo förtjänar en egen stjärna på himelen för att han alltid i både texter och utstrålning visat att det finns alternativ bortom könsroller och bortom samhällets förväntningar på oss människor. Här har han fått med sig Tommy Körberg:
http://www.youtube.com/watch?v=v89_H8erTeQ
Jag inser faktumet att Linda Bengtzing sjunger en låt som hör hemma på 40-talet snarare än i dag. Jag tror att hon kan snickra och byta olja på bilen själv. Och vad är egentligen en riktig karl? Om det hade varit en man som sjöng en låt om en riktig kvinna som kan diska och städa och ta hand om familjen hade det förmodligen varit en helt annan sak. Jag tror att folk hade reagerat på ett helt annat sätt, eftersom vi har kommit "så pass långt" i vårt samhälle att vi inser att det är fel att öppet uttrycka sig om att en kvinna ska göra könsstereotypa saker i hemmet. Vi har däremot inte kommit lika långt när det gäller vår syn på män. Genusdebatten måste handla om mannens könsroll också, inte bara kvinnans, annars faller hela jämställdhetskonceptet. Det är tur att Lindas riktiga man i alla fall kan plocka ur diskmaskinen. Vilken fantastisk färdighet. Bengtzing har till sitt försvar inte skrivit texten, utan det har fyra karlar gjort.
Sen tänkte jag också på bidraget "dance alone" där texten går
"dance alone, i can do it on my own, jäjäjä, I don't need you tonight, got the girls on my side, and i'll be having the time on my life..."
Vid första anblicken kan det ju verka som en riktig girl-power låt, men om du har läst Liza Marklund och Lotta Snickares "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" kanske du, precis som jag, drar paralleller till ett citat därifrån:
"-Hej flickor, sitter ni här alldeles ensamma?
-Nej, vi är sju stycken..."
Jag tycker att Dance alone säger ungefär samma sak. Jag dansar ensam (det vill säga utan nån man) men jag har tjejerna med mig. Varför räknas inte tjejerna?
Det är jobbigt att se på melodifestivalen med genusglasögon, för även om det inte är någon nyhet att varken världen eller sverige är i närheten av jämställdhet, så gör det faktiskt lite ont i hjärtat när det blir så där in your face. Ajabaja.
Jag blir i alla fall fortfarande lite glad av The Ark, de påminner mig om min gymnasietid, då jag odlade många av de värderingar som fortfarande växer sig allt starkare. Dessutom tycker jag att Ola Salo förtjänar en egen stjärna på himelen för att han alltid i både texter och utstrålning visat att det finns alternativ bortom könsroller och bortom samhällets förväntningar på oss människor. Här har han fått med sig Tommy Körberg:
http://www.youtube.com/watch?v=v89_H8erTeQ
